Lite tankar om kvinnomisshandel...
När det pratas om kvinnomisshandel så talas det om de som blir slagna... men idag vet jag att det finns olika slags misshandel... den fysiska misshandel, som innefattar bl.a slag och sparkar; den psykiska misshandeln, som innefattar bl.a nedtryckning med ord; och sen har vid den sexuella misshandeln, som innefattar bl.a våldtäckt och annan sexuell ofredande.
Det pratas dock inte så mycket om den psykiska misshandel, kanske p.g.a att den inte syns utanpå. Själv så blir jag nog hellre slagen gul och blå än den psykiska. De hårda slagen och smärtan försvinner så småningom, men det psykiska sätter sina spår ända in i själen, och de försvinner aldrig, eller de tar lång tid innan de läker.
Många säger att varför lämnar man inte den som utsätter en för misshandeln... Det är inte så enkelt som alla tror. Har man aldrig blivit utsatt för nån form av misshandeln så vet man inte hur det är. Att lämna en person som man älskade och kanske t.o.m har barn tillsammans med är inte så lätt. Man hoppas hela tiden på att det ska bli bättre, men det blir det aldrig, eller så skyller man på alkoholen, (det händer ju bara när han har druckigt). Det är inga ursäkter, men som sagt var det är lättare sagt än gjort.
Själv så är det inte förrän för ett år sedan som jag själv insåg att jag blivit misshandlad, psykisk- och sexuell misshandlad. För mig har det tagit flera år att inse att det varit misshandel jag blivit utsatt för. Det var inte förrän jag låg i skilsmässa som jag insåg det, då jag oxå fick det bekräftad av en läkare som skrev ut antidepressiva- och sämntabletter åt mig, som då berättade för mig att det finns olika sorters misshandel. För mig har alltid misshandel varit att man blir slagen. Att bli kallad tjock, ful och att man inte duger nånting till, har inte varit misshandel för mig, men ändå så ätsar sig det fast i huvudet och i själen. Självkänslan försvinner och tillslut så tror man att man är värdelös och inte duger till nånting.
Ibland kan jag inte riktigt förklare med ord hur det var, utan det var hur han sa det; tonläget och blicken, då han blev alldeles svart i ögonen.
Han kunde bl.a säga; "Du ska inte tro att du är så jävla snygg"; "Om vi inte kan ha sex va ska jag då med dig till, då har jag ingen nytta av dig". Visst det kanske inte se så allvarligt ut, men som sagt var det, det var hur han sa det...
De få gånger som jag var hos nån väninna för att dricka lite vin, eller om jag var på nån fest, kunde han ringa eller skicka sms och fråga när jag kommer hem, och varje gång jag skulle iväg utan honom så var han tjurig; men när han själv festade, som han gjorde så fort han var ledig, så var jag dum i huvudet som i frågasatt var han vaar nånstans när han inte kommit hem på natten, och vägrade svara i telefonen när jag ringde till honom mitt i natten för att fråga när han tänkte komma hem, då var jag en tjat kärring, som bara gnällde och tjatade på honom när jag tyckte att han kunde vara hemma och umgås med familjen de få helger som vi var lediga tillsammans...
Idag mår jag riktigt bra, men visst kan jag ha vissa svackor, men i det stora hela så mår jag bra.
Jag har träffats värdens underbaraste man, som älskar mig för den jag är, och som dessutom respekterar mig. Han har fått mig att må bra och tro på mig själv igen, han har även fått mig att inse att jag duger som jag är. Livet går just nu min väg, och jag är mer öppnare och gladare, och inte så sluten längre som jag var för ett år sedan...
Det pratas dock inte så mycket om den psykiska misshandel, kanske p.g.a att den inte syns utanpå. Själv så blir jag nog hellre slagen gul och blå än den psykiska. De hårda slagen och smärtan försvinner så småningom, men det psykiska sätter sina spår ända in i själen, och de försvinner aldrig, eller de tar lång tid innan de läker.
Många säger att varför lämnar man inte den som utsätter en för misshandeln... Det är inte så enkelt som alla tror. Har man aldrig blivit utsatt för nån form av misshandeln så vet man inte hur det är. Att lämna en person som man älskade och kanske t.o.m har barn tillsammans med är inte så lätt. Man hoppas hela tiden på att det ska bli bättre, men det blir det aldrig, eller så skyller man på alkoholen, (det händer ju bara när han har druckigt). Det är inga ursäkter, men som sagt var det är lättare sagt än gjort.
Själv så är det inte förrän för ett år sedan som jag själv insåg att jag blivit misshandlad, psykisk- och sexuell misshandlad. För mig har det tagit flera år att inse att det varit misshandel jag blivit utsatt för. Det var inte förrän jag låg i skilsmässa som jag insåg det, då jag oxå fick det bekräftad av en läkare som skrev ut antidepressiva- och sämntabletter åt mig, som då berättade för mig att det finns olika sorters misshandel. För mig har alltid misshandel varit att man blir slagen. Att bli kallad tjock, ful och att man inte duger nånting till, har inte varit misshandel för mig, men ändå så ätsar sig det fast i huvudet och i själen. Självkänslan försvinner och tillslut så tror man att man är värdelös och inte duger till nånting.
Ibland kan jag inte riktigt förklare med ord hur det var, utan det var hur han sa det; tonläget och blicken, då han blev alldeles svart i ögonen.
Han kunde bl.a säga; "Du ska inte tro att du är så jävla snygg"; "Om vi inte kan ha sex va ska jag då med dig till, då har jag ingen nytta av dig". Visst det kanske inte se så allvarligt ut, men som sagt var det, det var hur han sa det...
De få gånger som jag var hos nån väninna för att dricka lite vin, eller om jag var på nån fest, kunde han ringa eller skicka sms och fråga när jag kommer hem, och varje gång jag skulle iväg utan honom så var han tjurig; men när han själv festade, som han gjorde så fort han var ledig, så var jag dum i huvudet som i frågasatt var han vaar nånstans när han inte kommit hem på natten, och vägrade svara i telefonen när jag ringde till honom mitt i natten för att fråga när han tänkte komma hem, då var jag en tjat kärring, som bara gnällde och tjatade på honom när jag tyckte att han kunde vara hemma och umgås med familjen de få helger som vi var lediga tillsammans...
Idag mår jag riktigt bra, men visst kan jag ha vissa svackor, men i det stora hela så mår jag bra.
Jag har träffats värdens underbaraste man, som älskar mig för den jag är, och som dessutom respekterar mig. Han har fått mig att må bra och tro på mig själv igen, han har även fått mig att inse att jag duger som jag är. Livet går just nu min väg, och jag är mer öppnare och gladare, och inte så sluten längre som jag var för ett år sedan...
Kommentarer
Trackback
